Tankar

Som vanligt var det Wikipedia-syndromet som spökade, man hittar en intressant artikel och klickar på en länk till en annan artikel där det finns en länk till en annan artikel där det finns en länk till en annan artikel. Och inget blir färdigläst.

I kronologisk ordning:

1. En oerhört lång tråd på Metafilter om saker som det tog överraskande länge innan du kom på att du gjorde dem helt fel.
2. En artikel om saker jag listat ut som blev en hel artikelserie om saker hans läsare listat ut.
3. En tidningsartikel om yrkesknep från många olika yrkeskategorier, exempelvis läkaryrket: ”Patients will occasionally pretend to be unconscious. A surefire way to find them out is to pick up their hand, hold it above their face, and let go. If they smack themselves, they’re most likely unconscious; if not, they’re faking.”

Alla de här sidorna var riktigt intressanta, både knepen från privatlivet och från yrkeslivet.

Det var dock ett ”tips” som främst fångade min uppmärksamhet:

Tell your waiter when the food is bad. They don’t have a reason to not want to give you a good experience, and being passive aggressive doesn’t make your meal any better.

Jag klagar aldrig på maten jag får på en restaurang och jag vet inte varför. Jag vet inte heller någon i min bekantskapskrets som gör det och jag skulle bli förvånad om någon gjorde det. Istället biter jag ihop, betalar och går någon annanstans nästa gång. Så har jag lärt mig.

Ingen tjänar på det, varken kunden eller restaurangen. Kunden får dålig mat och en värdelös upplevelse, restaurangen får inte chans att reparera sitt misstag eller lära sig av det. Löfte: Nästa gång jag inte är nöjd med maten på en restaurang kommer jag att säga till.