Tankar

Svenskan saknar ord som brouhaha (och synonymen hubbub).

Jag har aldrig förstått hur det någonsin kan vara obligatoriskt att ge dricks. Wikipedia säger att det är så i USA, då personal i restaurangbranschen har lägre minimilön än andra yrken eftersom de förväntas få dricks. I vissa länder, exempelvis Italien, inkluderar de dricksen i notan. I vilken annan bransch skulle man acceptera ett standardiserat system där man alltid förväntas betala (oftast) 10% mer än vad som står på fakturan? Det är ett uråldrigt och trasigt system.

Många svenskar på utlandssemester klagar på att priset som står på prislapparna i vissa länder inte alltid inkluderar moms, vilket leder till att de priser som står på prislappen inte är vad de slutligen betalar. Däremot betalar de gladeligen dricks, trots att resultatet blir exakt samma: priserna som står på prislappen (menyn) är inte vad de kommer att få betala.

Budskapet är alltså att upplevelsen man får (mat + service) är värd mer än vad som står på notan. I vilken annan bransch som helst skulle man höja priset.

Jag har gett dricks många gånger, men alltid för att jag har fått mer än vad jag förväntat mig. Aldrig för att jag borde göra det.

Man vill ha något bra att läsa, hur väljer man vilken bok?

1. Kollar på topplistorna
2. Tar den första man ser
3. Frågar personer man känner

Jag gissar att de flesta tar den första de ser eller väljer från topplistan. Om man tar den första man ser tar man den första bokhandeln vill att man ska ta, eftersom de böcker som syns tydligast är de böcker de vill sälja. Om man tar från topplistan litar man på att de böcker som säljer bäst är bäst.

Topplistan listar (oftast) de böcker som sålt i flest exemplar sedan en bestämd tid tillbaka. De böcker som sålts mest säljer alltså mest på grund av att är populära, vilket de är för att de sålts mest. Inte på grund av att de är bra. Statistiken mäts i fel ände.

Elektronisk läsning, läsning på dator eller ”läsplattor” som Kindle och iPad, kan förändra detta i och med att man kan följa med exakt vad de som köpt boken gör med den, från när de laddar ner den tills den tas bort/glöms bort:

• Intresseväckande? – hur lång tid innan läsarna öppnar boken?
• Lättläst? – hur ofta byter läsarna sida och hur ofta hoppar de tillbaka för att läsa en sida flera gånger?
• Spännande? – hur länge läser läsarna i sträck, hur sent på natten slutar de och hur långa läsuppehåll har han?

Dessa värden jämförs med användarens snitt för att få fram ett värde som kan matchas mot andra användares värden, varifrån man kan ta fram ett snittbetyg för boken. De här variablerna är bara de första exempel jag kommer på, men att en bok är intresseväckande, lättläst och spännande är tillräckligt för att jag skulle vilja läsa den. Framför allt vet jag att boken faktiskt är bra när jag börjar läsa den, inte bara när den står i Topplistan-hyllan och blänker.

Som vanligt var det Wikipedia-syndromet som spökade, man hittar en intressant artikel och klickar på en länk till en annan artikel där det finns en länk till en annan artikel där det finns en länk till en annan artikel. Och inget blir färdigläst.

I kronologisk ordning:

1. En oerhört lång tråd på Metafilter om saker som det tog överraskande länge innan du kom på att du gjorde dem helt fel.
2. En artikel om saker jag listat ut som blev en hel artikelserie om saker hans läsare listat ut.
3. En tidningsartikel om yrkesknep från många olika yrkeskategorier, exempelvis läkaryrket: ”Patients will occasionally pretend to be unconscious. A surefire way to find them out is to pick up their hand, hold it above their face, and let go. If they smack themselves, they’re most likely unconscious; if not, they’re faking.”

Alla de här sidorna var riktigt intressanta, både knepen från privatlivet och från yrkeslivet.

Det var dock ett ”tips” som främst fångade min uppmärksamhet:

Tell your waiter when the food is bad. They don’t have a reason to not want to give you a good experience, and being passive aggressive doesn’t make your meal any better.

Jag klagar aldrig på maten jag får på en restaurang och jag vet inte varför. Jag vet inte heller någon i min bekantskapskrets som gör det och jag skulle bli förvånad om någon gjorde det. Istället biter jag ihop, betalar och går någon annanstans nästa gång. Så har jag lärt mig.

Ingen tjänar på det, varken kunden eller restaurangen. Kunden får dålig mat och en värdelös upplevelse, restaurangen får inte chans att reparera sitt misstag eller lära sig av det. Löfte: Nästa gång jag inte är nöjd med maten på en restaurang kommer jag att säga till.